Mitt första...
Nu är det snart sex veckor sedan som jag fångades in i en bubbla, en härlig bubbla. Förvirrande, jättelycka, förvånande, underbart... Sammanfattningsvis, den känns rosa. Lätt och härlig. Så naturlig och självklar.
Jag bär på en liten skatt, en liten hemlighet, som än så länge bara delas med mina närmaste och käraste. Det känns fint, jag mår bra och längtar efter att bebis offentliggör det genom att visa sin växande tillvaro i min mage.
Det mesta har vänts från natt till dag, alla tankar (läs förvirring) jag hade innan är som bortblåsta av nya tankar. Känns ganska häftigt, men framförallt skönt. Fortfarande förvirrande, men mer på ett härligt karuselligt sätt. Och jag antar att det känns så okej just för att det känns så jädrans rätt i tiden. Helt utan krav, men med mångårig vilja och längtan - så ska jag bli mamma. Och jag tror lite att i och med det, kommer jag hitta ännu en bit av mig själv. En bit jag saknat, sökt och längtat efter!